Den 23:e augusti 2014 ägde det absolut första Ultravasan rum – 90 km löpning längs den klassiska sträckan Sälen – Mora. Jag kom dit med en stegvis upptrappad löpträning och med en mental övertygelse att jag skulle fixa att springa 9 mil. Jag hade cirka en månad före sprungit 7 mil på egen hand och med nummerlapp, andra löpare och en supportande fru längs med banan och i målet kände jag att det skulle gå vägen.
Starten gick kl 05:00 i Berga By, på lägdan man ser på TV från Vasaloppet på skidor. Efter nedräkning från 10-0 och startskottet gav sig 850-900 löpare iväg upp längs en bilväg med stigning i flera kilometer. Precis som i mitt första ultralopp tog jag det väldigt lugnt i början. Det är långt jag ska springa tänkte jag, inte fort. Det visade sig återigen vara en bra taktik för jag lyckades hålla ett jämnt tempo hela vägen och sprang om många löpare under andra halvan.
Vid första kontrollen i Smågan efter 9 km ser jag två löpare jag känner igen från Umeå – Hugo Börjesson och Tommy Eriksson. Gör följe med de en bit och vi pratar om ditten och datten. Visar sig att vi alla arbetar med IT och kommunikation i olika former och att det här är det längsta lopp vi någonsin gett oss i kast med. Håller följe med dem i drygt en mil, men nånstans kring Mångsbodarna tappar vi kontakten och jag faller in i ett eget löptempo. Passerar löpare efter löpare, några som börjar se trötta ut och andra som håller fast vid ett jämnt tempo.
I Evertsberg har man avverkat halva loppet och där fick man möjlighet att byta kläder och fylla på ryggsäcken med egen proviant eller dryck. Jag sprang hela loppet med en Camelbak 3L med plats för en del proviant. På matstationerna längs loppet serverades bullar, pannkakor och pasta med köttfärssås. Eftersom jag lagt om min kosthållning och bara ätit vegetariskt sen 8 månader tillbaka vågade jag inte utsätta magen för animaliska livsmedel. Därför bar jag med mig all min mat och dryck själv. Så här i efterhand skulle jag gjort det annorlunda.
För det första så fanns det dryckeskontroller vid var 5-7:e kilometer, vilket räcker gott och väl. Jag bar med mig vätska på ryggen, vilket var rätt onödigt med tanke på de täta vattenstationerna. Eventuellt skulle jag haft en handburen flaska eller en mindre ryggsäck med hållare för flaska.
Matmässigt fanns det bananer och saltgurka var 10-15:e kilometer. Det är för långt emellan för att kunna förse kroppen med den energi som behövs utan att hamna i svackor. Dessutom upplever jag att bara bananer inte funkar för mig. Så någon form av bälte eller ryggsäck behöver jag men en något mer minimalistisk ryggsäck än den jag hade. Jag bar med mig egengjorda energikakor, brownies och kokosvatten. Till Evertsberg kunde man skicka en påse med egna saker som kläder, dryck eller mat.
Efter Evertsberg följde en väldigt lättlöpt sträcka ner mot Oxberg. Jag kände mig pigg och rullade på ganska fort nerför med några kilometrar ner mot 4:30. Det kändes fortfarande lätt Oxberg, men vid nästa kontroll i Hökberg började det bli tungt. När man passerar Hökberg har man avverkat 71 km och det var också då jag passerade en ny gräns för hur långt jag någonsin sprungit tidigare. Istället för att få extra kraft av vissheten om ett nytt personligt distansrekord, blev det extra tungt i muskler och leder. De sista 19 km är inte tuffa banprofilmässigt med tämligen platt löpning, men mentalt och fysiskt var det riktigt tunga kilometrar.
Jag lyckades hålla igång löpningen och det var mentalt stärkande att få springa förbi några 90-km löpare men desto fler som körde halva sträckan. Med kanske 8-9 km kvar minns jag att snubblade över en rot och låg raklång på marken. Det var så härligt att få ligga helt still att jag låg kvar där i 5-10 sekunder. Genast kom det fram löpare som ville kolla hur det gick, men trots tröttheten kunde jag skoja och säga att jag bara skulle vila lite. Upp på benen igen och en fot framför den andra.
In på upploppet i Mora centrum hade jag ingen aning om vilken placering jag hade. Såg i alla fall på klockan att jag borde landa på kring 8 timmar och 15 minuter, vilket jag också gjorde. Mitt tempo under loppet var ganska konstant som medlet på 5:30. Kändes riktigt bra. Även om mitt primära mål var att komma i mål så fanns det visserligen sekundära mål som att komma under 9 timmar. Det gick helt klart över förväntan att jag kom på 60:e plats av ca 850 löpare var en rejäl bonus. Det vara bara två år sedan jag började springa och att då kunna klara 90 km på det här sättet gav mig blodad tand.
Jag klarade det!
Det var på Ultravasan den 23:e augusti 2014 som jag föddes som ultralöpare. 🙂
